ponnyochryttare.se

I februari gjorde jag årets första start med filip, fick 0 fel/ute i LAn, hoppa fel hinder i omhopp -.-

Sedan var vi 0a i msvb och kom 2a! Var faktiskt bara 2 felfria.

Efter det var det gp-ponnyn och som sagt det var en historia för sig.. Sedan gick det inte hoppade 1a omg i eliten och vi var 0or om jag inte minns fel! Men även så 6 andra lag... Sedan så åkte vi och kollade upp Filip eftersom han vart igång med stora tävlingar så tätt och bestämde tillsammans med vetrinären att han skulle ta en vila. Då började jag att provrida lite hästar/ponnyer. När jag väl köpte Dumle så hade jag precis börjat hoppa filip efter vilan. Jag kom aldrig riktigt tillbaka till rätt ridning på Filip efter hans vila.. Ni ska veta att filip är så jävla ärlig på tävling och på 1 år och 10 månader hade han ALDRIG stannat på tävling och hans sämsta resultat var 4 fel - helt otroligt bra! Sedan gjorde vi nystart i Ale-jenny lund. Fyfan vill bara glömma det. Var en tidshoppning och jag sattsade ganska mycket, vi brukade ju vara så bra på det. Sedan så styrde vi på en oxer och jag hittade inget avstånd så bara höll i han tills vi var bokstavligt talat mitt i oxern. Stackarn, han blev stressad o fattade inte vad som hänt. Vi kom igen och nu hoppade han 3 meter över! Sedan så hände samma sak på trippeln höll i han så mycket att när vi väl var framme så var hästen travandes. Var så sjukt ledsen efter den rundan, inte ett dugg arg på filip som nog var lika chokad som jag. När jag sedan hoppade fram till msvb så va jag så sjukt rädd! Jag kunde inte lägga hästen rätt! Jag grät för att jag inte visste hur jag skulle göra, hade tappat all ridning. Folk kom fram och sa till mig att bara lite på filip och hålla om så löser han det - något som jag redan visste men jag inte vågade göra. Men efter många försök på framridningen fick jag göra så på banan iaf.. Jag bokstavligen blundade och i anridningen och höll om, har aldrig kännt mig så dålig. Vi nollade grunden sedan började jag tänka i omhoppningen, vilket jag itne skulle göra. När vi gick ut från banan var ja så sjukt stolt över min ponny och så besviken på mig själv...

Hela sommaren var detta mitt problem hästväg. Jag kunde inte rida min egna häst som innan hade gjort allt så bra. Jag visste ärligt inte vad jag skulle göra. Jag tyckte verkligen inte att det var kul att tävla honom mer.

Men gjorde det tom september. Hoppade då min sista tävling på han, då hände samma sak i LAn som innan de hade gjort i msvb - vi hade sånt undertempo att vi stannade ut oss i kombi för att hästen inte räkte igenom, fattar ni att jag stört grina då eller?

Sedan så höll jag bara igång honom genom att motionera varje dag, han var ju tillsalu då och så..

Sedan lämnade vi bort honom till en som skulle sälja honom.

Och en dag var det dax han var vetrinärbesiktigad och det var någon som ville ha honom.

Det gick så fort, helt plötsligt stog jag där och kontraktet var skrivet.

Vi har så många oslagbara minnen och jag skulle göra vad som helst för att vara 13 år och 150 lång..

Det fanns inget som hindrade oss, på alla andra sätt var allt så klockrent

det fanns bara en väg och det var frammåt - tills den dag någon satt stopp

och det var jag

på återseende min älskade vän..