ponnyochryttare.se

Jag läser ju själv denna bloggen dvs. jag läser Andreas inlägg, jag har förstått att vi tänker välldigt olika vad det gäller det här med hästar och allt som hör till. Jag säger absolut inte att Andrea har fel för det finns många sätt och tänka på och många som är rätt, men vill bara klar göra lite hur jag tänker kring detta.
Misstolka mig inte nu för Andrea bryr sig om Dumle också men det är bara allmänt hur vi tänker olika.

"Beviset på att man har viljan är att låta hjärnan ta över när hjärtat vill bestämma"
Den meningen kan man ju reflektera välldigt mycket över och folk har välldigt spridda åsikter om detta.
Andrea vill så extremt mycket med sin ridning som ni säkert redan förståt och det är här vi skiljs, jag kommer läggas i mappen "skogsmullar" efter jag har skrvit klart det här om man gämför med Andrea.

Jag kan inte kalla mig själv en hobbyryttare för jag vill så mycket mer än att bara rida i skogen eller hemma på ridbanan, jag vill ut och tävla, jag vill ut och kämpa för en seger, jag vill klättra i klasserna, jag vill vara bäst.
Att vara bäst är målet som är totalt omöjligt, men det är omöjligt för alla utan 1, det finns bara en person som ligger högst på världsrankningen i hoppning och det personen är inte jag och det kommer nog inte bli jag heller.
Jag kan inte tänka mig ett liv utan hästar samtidigt som jag inte kan se mig själv som Malin Bayard eller liknande.
Visst i slut ändan är det dit jag vill men det är näst intill omöjligt, jag tänker för mycket med hjärtat och magen för att klassa in bland eliten.
Utifrån mina ögon ser det inte ut som om dem bryr sig om sina hästar något speciellt och det är där jag har svårt att se mig själv, bara sitta upp på en färdig borstad häst, rida och sen hoppa upp på nästa.
Det funkar inte, jag får dåligt samvete om jag inte borstat Ragge tillräckligt mycket eller pussat på honom ordentligt, eller bara brytt mig om honom. Han är trotsallt min bästa vän, han sviker inte mig så varför skulle jag svika honom. Det är ju hans höjdpunkt på dagen när någon kommer till honom och borstar, pratar och rider. Annars står han bara där i boxen större delen av dygnet.
Jag mår bra utav att vara i stallet länge och bara gå runt med honom och "lulla".
Jag har ju sagt det innan jag vet ju inte äns om jag kommer kunna sälja honom för han är så speciell för mig, och det är jag allvarlig med. Ska jag verkligen vara så egoistisk att jag säljer honom för att själv lyckas, jag är så otroligt rädd för att han ska komma till någon som bara åker till staller, borstar av rider och sen åker hem.
Och på helgerna blir han till en tävlingsmaskin och till slut tröttnar han på det och då säljer dem vidare honom osv. Nej det funkar inte.
Mycket beror nog på allt vi har gått egenom tillsammans, vi skulle kunna skriva en bok lika tjock som bibeln om våran resa tillsammans.
Det finns absolut ingen på hela jorden som jag älskar så mycket som honom, vi har verkligen något speciellt tillsammans.. Han är i mina ögon bäst!
Vill man komma till toppen kan man inte vara någon mjukis, det är bara att skita i alla andra och köra sin egna väg. Det skulle jag nog inte klara av.
Visst som jag sa vill jag mycket och kanske ändrar jag mig med åren, men just Ragge kommer jag aldrig kunna se med någon annan.

"Beviset på att man har viljan är att låta hjärnan ta över när hjärtat vill bestämma" ,nej det funkar inte så för mig. Jag har en vilja utav stål och det har jag bevisat genom denna resa och jag kommer komma långt på den även om jag inte köper nya hästar var och varannan kvart!

Världens bästa!