Cred ekipage!

Såg att jag hade fått den stora äran att bli utnämnd till det första Cred ekipaget hos Linn & Sofia, alltid roligt att få lite respons från duktiga ryttare! (;

Men det roliga i det hela var att senast igår bröt jag ihop totalt när jag kom hem efter tävlingen och efter att ha vart kvar på Nääs och kollat på tävlingen där.
Det hängde nog ihop med att jag var trött och att jag omedvetet var onöjd med min prestation under gårdagens tävling och att få se alla dessa duktiga ekipage som var och hoppade på nääs!
Jag verkligen bröt ihop och bara satt och grinade som en bäbis i pappas knä, jag tror knappt ni kan förstå hur jobbigt allt detta med Ragge har varit men att vi ända har så långt kvar, och just att se alla hoppa får mig att bli avundsjuk eller nej jag vill inte säga avundsjuk men det är trots allt det jag vill, jag drog en liknelse under min lilla sorge stund som var något i stil med: "jag skulle kunna vinna OS i dressyr men jag skulle aldrig kunna ha samma känsla som jag har om jag så skulle få hoppa en lokal L:D" , Men tur är väl att jag har dem absolut bästa föräldrarna i hela världen som alltid får mig att börja skratta i slut ändan och tänka posetivt.
Och när jag tänker efter så måste jag vara sjukt tacksam över att jag och Ragge är där vi är idag, jag menar han var näst intill utdömd, och sen när de väl hittade problemet sa dem att vi skulle få skritta i 10 månader!
Tack gode gud för att det inte blev så.
Trots allt detta jobbiga måste jag säga att mitt och Ragges "förhållande" blivit extremt mycket starkare, i höstas fanns det ingen ponny som gnäggade från sin box så fort han hörde min röst - det är en känsla man inte kan sätta fingret på!
Jag har även insett att jag aldrig kommer kunna sälja den ponnyn, vi har gått igenom för mycket tillsammans för att skiljas åt, en krånglig väg som inte många hade orkat med.
Världens bästa ponny.


Visst är vi oens om saker och ting ibland men det finns ingen som är så bra som han, jag skulle kunna leta i år och dagar efter en häst men ingen kommer någonsin sätta sina spår så djupt som honom så är det bara och ingen kommer kunna ta hans plats!


Kommentarer
Postat av: vickan

blev inte alls förvånad. håller med om allt och du är verkligen en förebild. verkar absolut vara den mest sympatiska av alla "kända" tjejer med hästbloggar. vad är grejen med att bara skriva om hur duktig och cool man är hela tiden? och dissa allt eftersom man själv inte vågar vara sig själv utan lägger sin energi på hur andra ser ut/rider/är utan att kunna se konstruktivt på sig själv. ingen är perfekt fast de flest verkar tro det om sig själv. du ser dina/din ponnys brister och jobbar med det istället vilket är det svåratse av allt. du är en jordnära person som är superduktig med din ponny, det är mer värt än att man lyckas hoppa LB LA på en ponny som går av sig själv. du vinner i längden, glöm inte det!

2011-05-23 @ 21:44:59
Postat av: Anonym

Jag förstår hur du känner dig, jag har inte tävlat min ponny sen 2009 och jag är rädd för att jag aldrig kommer få göra det mer heller eftersom att jag fyller 18 nästa år... Jag har försökt att intala mig att det kvittar men jag börjar bli galet avundsjuk på alla andra som får tävla (eller rida sina egna ponnyer övhvt). Jag hatar verkligen 18-årsgränsen på ponny!

2011-05-24 @ 07:38:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0